I skrivande stund väntar han och hans resesällskap på att åka hem till Sverige – och tryggheten.
Den lokale fotbollsprofilen Roger "Bullford" Olofsson har följt det svenska herrlandslaget i många, många år. Han har rest land och rike runt för att stötta Sverige i fotbollslandskamper. Nu var han och resesällskapet Benny Karlsson, Lars Fröberg, Magnus Isaksson, Mikael Salminen och hans son på plats i Bryssel för att heja fram blågult.
– Från början var det meningen att vi skulle bo i samma område där dådet inträffade, men vi fick en avbokning om att grannarna vi skulle ha hyrt av var osams. Så där hade vi lite tur i oturen. Det var i Scharbeek, där gärningsmannen sköt.
Var det någon gemensam marsch inför matchen?
– Ja, med supportergruppen Camp Sweden. Det var bara fem minuters gångväg från händelsen. Det som hände var illa nog, men det kunde säkert ha blivit ännu värre.
Hur upplevde du kvällen och natten?
– Vi svenska supportrar fick sitta kvar på arenan till halv tolv på natten. När alla belgare hade lämnat läktarna tog vi oss ner i katakomberna på arenan. Det var skönt att åtminstone få komma inomhus. Det var kallt och bara några plusgrader ute. Alla svenskar samlades tillsammans, men de som ville fick ta taxi därifrån och de som gjorde det avråddes skarpt från att bära svenska färger. Vi valde att stanna kvar, mycket tack vare att en i vårt resegäng hade med sig sin grabb som bara är elva-tolv år. Vi blev sittande där i nästan fyra timmar.
Roger Olofsson berättar vidare att även landslagsspelarna och ledarna kom dit där de svenska supportrarna samlades.
– Tydligen visste inte heller de hur de skulle ta sig därifrån och jag har inte hört hur de löste det.
Hur var stämningen?
– Väldigt tryckt, nästan overkligt och surrealistiskt. Jag visste inte då och inte heller nu vilka personer det är som drabbades av skjutningen. Om det är någon man känner?
Sent i natt bussades de svenska supportrarna till sina hotell och rum där de bodde i Bryssel. Den resan och händelsen var speciell i sig.
– Det kändes konstigt att färdas genom nästan folktomma gator i Bryssel. Vi släpptes av några hundra meter från vårt hotell eftersom bussen inte kunde köra där då gatan var så liten. Det var märkligt när vi i vårt gäng gick med flera K-pistbeväpnade poliser till hotellet.
Var du rädd?
– Nja, det kan jag inte säga. Det var mer en overklig känsla. Man fattade knappt vad som hände och vad som hade hänt.
Roger Olofsson har som sagt följt det svenska herrlandslaget i många herrans år. Både i enskilda matcher och i stora mästerskap. Han säger att han aldrig någonsin tidigare upplevt något hotfullt på sina resor.
I detta nu vet han inte hur han ska göra i framtiden.
– Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt inte tänkt så långt. Jag har visserligen bokat in hemmamatcherna och hade planerat för att åka och se dem, men nu överskuggas allting av det här som hänt. Jag vet inte hur det blir. Det är också så att man kan aldrig skydda sig mot ensamma galningar till hundra procent, samtidigt är det så att de får lite som de vill om inte folk ser på matcherna.
