Det finns de som säger att kuperade Djursdalarundan är ”världens längsta sju kilometer”. Men den är fin. När man ser något, vill säga. Så här års är det pannlampa som gäller för den som dristar sig ut i skogen på kvällstid.
– Det är väl lite andra förutsättningar nu än en kväll i maj, säger Ove Gustafsson, som just den här kvällen gör 110:e rundan för året.
För hans del började det med att hjärtproblem och ms satte stopp för löpning och annat han tagit för givet.
Ungefär samtidigt fick Anders Milton vad han kallar ”gubbvad”.
– Många löpare lägger all träning på hyllan om de inte kan springa längre. Ove och jag började gå Djursdalarundan i snabbt tempo istället, säger Anders, som testat om han kunde gå fyra varv på under fyra timmar. Det kunde han, han klockade in på 3.45. ”Värre än ett Vasalopp”.
Varje onsdagskväll, samma tid, året runt, samlas kärntruppen och andra som vill hänga på. Det kan vara snö och minus 15, spöregn eller stekande hetta. Eller alldeles perfekt. April och september är bäst, tycker många.
– I år kommer vi att gå här både juldagen och nyårsdagen. Då kan man unna sig lite extra, säger Sören Eriksson, som också haft hjärtproblem och tycker att kollektivträningen ger en kick.
Men gruppen är blandad. Och drivkraften att ge sig ut kan vara skiftande.
– Efter att jag började gå här har jag börjat jogga så smått. Och samtidigt bemästrar jag min rädsla för mörker, säger Linda Karlsson.
