Vi träffar systrarna Enisa och Eliza Berisha tillsammans med deras pappa Halil i Korskyrkan i Vimmerby. Det har gått drygt tre månader sedan vi första gången mötte den utvisningshotade familjen.
Sen dess har de fått avslag på en resningsansökan om en helt ny prövning av sin ansökan om uppehållstillstpånd och avslag på begäran verkställighetshinder och för en vecka sen kom beskedet att familjen ska utvisas till Kosovo om bara några veckor.
De beskedet fick Halila, hustruin Shrpresa pch sonan Alkiind, som nyligen fyllt 18 år, att inleda en hungerstrejk som en sista desperat vädjan till ansvariga beslutsfattare att se barnens utsatta situation.
Halil Berisha har magrat påtagligt av hungerstrejken och är nedstämd, tärd och mycket trött över familjens situation. Han vill ändå ställa upp för en intervju, men hustrun Shpresa orkar inte medverka alls.
– Vi vill visa hela Sverige att vi fortfarande tror på Sverige som ett humanitärt land och att vi är beredda att göra vad som helst för att stanna här, säger han.
Vid sin sida har han döttrarna Enisa, 11, och Eliza, 13. Båda är födda i Sverige, har levt hela sina liv här, gått i skolan och levt ett till synes helt vanligt liv som andra barn i samma ålder. Men med en fundamental skillnad – om bara några veckor ska de utvisas.
Vad känner ni?
– Det känns konstigt. Jag och min syster är födda här. Vi tillhör Sverige. Det är vårt hemland, säger Enisa.
– Vi är för små för att ta så mycket stress och hela tiden tänka på så många saker och att vara rädda för att gå ut, säger Eliza.
Ingen av flickorna har någonsin varit i Kosovo.
– Nej, vi har bara varit i Sverige, säger de.
I slutet av förra året kom en dom i Migrationsöverdomstolen som gav en 14-åriga flicka uppehållstillstånd just för att hon var född i Sverige. Domstolen såg mer till barnets situation än till helheten. En dom i överdomstolen ska vara prejudicerande. Hittills har det inte slagit igenom för familjen Berisha.
Halil Berisha säger sig ha svårt att förstå vad som hänt med det humana Sverige han, frun och sonen kom till 2006.
– Vi har inte gjort något illa, jag har försörjt oss.
När utviningsbeskedet kom i fjol drogs hans arbetsttillstånd in och han fick inte längre arbeta.
Hur långt är ni beredda att gå?
– Tills jag dör. Jag kommer fortsätta så här, tills jag dör...
