Den som känner Lars-Göran Johansson vet att ”sitta still” inte ligger för honom. Men nu sitter han still, i rullstol med högerbenet i en stadig ortos. Den ska han ha i totalt sju veckor.
– Jag kan böja benet 15 procent. Ska jag ta mig någonstans måste jag få skjuts och behöver ett helt baksäte för mig själv. Det känns ovant, jag som brukar göra allt från att vara vd till att rensa avlopp.
Från att ständigt vara på språng, sysselsatt med allt som en anläggning med 260 campingplatser och 230 bäddar kräver, blev det sjukskrivning fram till mitten av augusti. Hela högsäsongen, där det under de mest intensiva veckorna bor 1 250-1 300 personer på campingen per natt.
Hur går det då, är frågan som många ställer sig.– Jag har världens bästa nätverk, som hjälpt mig fixa extra bemanning innan sommarschemat tar vid. Min klippa i receptionen, Melinda Svensson, har gått in nästan en månad tidigare, min snickare och allt-i-allo Esa gör mycket av det jag brukar göra och mina vänner är fantastiska. Från att köra mig till sjukhuset till att rycka in här när det behövs. Och när jag skrev på Facebook att jag gärna tog emot besök hade jag fyra kompisar på nolltid.
Olyckan var framme när han halkade i fuktigt gräs den 11 maj. Full rulle på campingen med nära 300 gäster, han såg fram emot morgondagen, då han skulle fira 60 år med barn och barnbarn. När han landade med högerbenet under sig förstod han att det gått illa.
– ”Shit, nu går morgondagen åt helsike”, var första tanken. Det blev sjukhuset i Västervik istället.
Efter en vända hem på födelsedagskvällen blev det röntgen och ultraljud på lördagen och operation på söndagen. Han hade slitit av stora muskelfästet vid knäskålen.
– De fick fästa senorna. När jag haft tid att tänka lite inser jag att det nog är bäst att jag följer läkarnas rekommendationer och inte belasta benet för tidigt, då finns ju risken att det går snett igen.
Han tar sjukskrivningen på allvar och tränar på att delegera.
– Jag är skitdålig på det, men måste. Jag bor ju ändå här på campingen, så jag är tillgänglig för frågor.
Med mottot "det reder sig" ser han ljuset. Han hinner prata med gäster och vet nu var det brister i handikappanpassning på campingen.
– Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha slagit i skallen. Och, som en kompis sa "tur att det hände just den helgen, efter 60 har man sämre läkkött".
