Lillemor är en glad och varm person, som har ett stort engagemang för andra. Här med hunden Ziton.
Vi träffas en fredagsförmiddag. Det är kyligt i luften och på marken ligger ett tunt, tunt snötäcke. Lillemor Welander välkomnar mig in i det röda, ombonade huset, som ligger lite utanför byn Mjössjöhult, utanför Södra Vi. Vi slår oss ner i vardagsrummet. I soffan bredvid ligger hunden Ziton, på en stol ligger en katt. Lillemor börjar berätta om sitt liv, som under en period var särskilt mörk.
Lillemor Welander är född och uppvuxen i Ulrika i Östergötland. Efter gymnasiet gick flytten till Linköping och då föddes hennes stora föreningsengagemang inom hockeyn.
– Jag tycker om sporten, sen hade jag en arbetskamrat som var chef över VIP-värdarna och han behövde folk.
Hon började som VIP-värd under herrmatcherna, och fick snart axla ansvaret för samtliga VIP-värdar.
– När de skulle dra igång ett damlag så visste de att jag hade intresse och brann mycket för just det här med att försöka få igång lite damer också. De frågade om jag ville ställa upp och hänga med och det tyckte jag var klart att jag skulle göra.
Hon fick rollen som team manager för det nya damlaget.
– Då drog jag nästan i varenda tråd och direkt efter jobbet så åkte jag ner till ishallen och var där nere i princip konstant. Det var mitt andra hem i många, många år.
När hon var 23 år gammal så träffade hon en kille. Till en början var allt "guld och gröna skogar", som Lillemor själv beskriver det. Men efter hand visade killen ett större och större kontrollbehov.
– Han ville veta vad jag gjorde. Så fort jag åkte till jobbet så hörde han av sig och frågade ”är du verkligen på jobbet?”. Det tog väldigt mycket på mina krafter.
Lillemor isolerades mer och mer.
– Jag fick inte hålla på med ishockeyn längre. Jag slutade med det, bara för att vara snäll. Men jag kände att jag saknade det. Så fort jag hade minsta stund, när jag trodde att han var på jobbet, så åkte jag en snabb sväng till ishallen bara för att säga hej.
Men hennes pojkvän fick reda på att hon inte var hemma och hon berättar hur hon snabbt fick åka hem för att vara honom till lags. Att släppa hockeyn var tufft. Partnerns kontrollbehov och psykiska misshandel tryckte ner Lillemor psykiskt.
– Han tryckte ner mig jättemycket. Jag kände mig som en liten skit. Jag mådde riktigt dåligt.
Lillemor kommer från en stor familj med många systrar, men ingen av dem visste vad som pågick.
– Det gick till en gräns där jag inte visste hur jag skulle göra. Till slut så kände jag att ”det här går inte längre”. Då kom första självmordsförsöket.
Hon ångrade sig och kom på sjukhus där hon magpumpades. Efter självmordsförsöket visade pojkvännen omsorg.
– Sen var det guld och gröna skogar igen. ”Förlåt” och allt sånt här. Då blev han jättegullig och mysig, som en del blir och ångrar sig. Sen började det successivt igen med kontrollbehovet.
Den psykiska misshandeln fortsatte. Vid ett tillfälle blev det också fysiskt när pojkvännen knuffade henne utför en trapp. Flera självmordsförsök följde.
– Det var verkligen mina rop på hjälp. Jag behövde verkligen hjälp men visste inte hur jag skulle ta mig ur. Jag tror att det är efter femte eller sjätte försöket, då slutade jag räkna. Sista gången jag gjorde det, så var det riktigt nära. Då låg jag på sjukhuset i två dagar innan jag vaknade, säger hon och fortsätter:
– Efter den gången så tog jag mig själv verkligen i kragen och bestämde mig för att det här är sista gången. Då vaknade jag upp på ett annat sätt och insåg att så här kan jag inte fortsätta. Jag vill egentligen leva men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
"Det psykiska märks inte på samma sätt, för jag såg glad ut utåt, men inuti så var jag så nedtryckt. Det var någon på jobbet som frågade: ”Hur är det egentligen?” Han ringde ju konstant till jobbet och kollade om jag verkligen var där. Till sist fick jag telefonförbud på jobbet, men då åkte han och kollade istället, innan han åkte till sitt jobb", berättar Lillemor.
Hon pratade med sina systrar och fick stöd.
– Stödet jag fått från dem har varit underbart.
Hon tog kontakt med LHC dam igen och frågade om hon kunde få hjälpa till.
– De sa; "för helskotta, vi behöver dig, vi saknar dig. Var har du varit?" De visste inte vad som hände heller, jag bara försvann ju för dem. Sen fick jag tillbaka livsgnistan lite i taget.
Efter fyra år i den destruktiva relationen lyckades Lillemor att lämna. Sedan dess har sociala sammanhang och hjälpa andra varit viktigt för henne. I början fick hon också mycket hjälp genom samtal med en kurator på vårdcentralen. Samtidigt jobbade hon som kokerska på en förskola och helger på en mack.
– Träffa folk och få energi från dem gjorde mig väldigt mycket. Det gör det fortfarande. Jag kan inte låta bli. Jag får ofta höra från andra att jag bryr mig mer om andra än om mig själv och de säger att jag måste ta hand om mig själv. Aja, det kommer någon gång, säger hon och ler.
"Han är min tvillingsjäl", säger Lillemor om sin make Conny. Här syns de på en bild från Fjälster loge juli 2020, när de fick chansen att ta några danssteg trots pandemin.
Men hur hamnade Lillemor i Vimmerbytrakten? Hon träffade en kille i Hultsfred som hon var tillsammans med i sju år, den tog slut när de gled isär. För åtta år sen träffade hon istället sin nuvarande man Conny – på dansgolvet.
– Jag hade börjat ta buggkurs och han gick också kurs. Det var på en årsfest som vi träffades, satt och pratade. Det visade sig att vi har samma intressen med dansen och sen har vi folkrace tillsammans. Han har varit ett jättestöd för mig. Han är min tvillingsjäl.
2019 gifte de sig vid Lindefallasjön som ligger i närheten. Festen hölls hemma på gården.
– Jag glömde brudbuketten hemma, skrattar Lillemor. En av mina systrar körde mig i en av folkracebilarna till sjön. Då blev det att jag glömde buketten, den stod kvar i källaren. När jag kom fram och insåg att jag glömt så tog jag en ljungkvist – det var bättre än inget.
Idag håller dansintresset i sig, likaså folkraceintresset, både Conny och Lillemor kör för Eksjö. Hon har kvar intresset för hockeyn, även om hon inte hinner med att engagera sig på samma sätt idag. Tiden försvinner mellan dans, folkrace och jobbet som gjutare på Ljunghälls. På lediga stunder sitter hon med ett riktigt pillgöra, nämligen diamantmålning.
Lillemor har alltid varit motorintresserad, men det var först när hon träffade Conny som hon började köra folkrace.
Genom att berätta sin historia hoppas Lillemor kunna hjälpa andra.
– Det finns hjälp. Även om du kanske inte får hjälp av dina syskon eller släkt, eller vänner, så finns det hjälp via vårdcentral och medmänniskor. Det finns så mycket olika organisationer som man kan få hjälp av.
De små signaler som en person skickar ut är viktiga att vara uppmärksam på, menar Lillemor.
– Från ena dagen så kan man vara sprudlande glad till nästa dag så vill man inte att någon pratar med en. Då kan man fråga ”Hur är det egentligen? Är det något som har hänt? Är det något som du vill prata om?” Det är inte svårt att fråga.
