Det har funnits återtåg och 25-årsjubileum, och det har varit skivutgivningar för att uppmärksamma tio, tjugofem och nu fyrtio år som band (och därtill nya skivor och samlingar närmare var femte år som indikerar att det där med fyrtio kanske inte är helt självklart). Jag talar såklart om Gyllene Tider. Stora och som störst på tidigt 1980-tal, men därefter större än så.
För vår BILDEXTRA,klicka här.
Det finns inte en strof som publiken inte kan, om vi bortser från de två spåren från nya ”Samma skrot och korn”. Det finns inte en takt som inte blivit en del av konceptet svensk sommar. Och det finns inte ett intro som inte möts av ett jubel.
Farfisa-orgelns karaktäristiska ljud som följt bandet sedan tidiga hits kompletteras med fiol, dragspel, ukulele och munspel, men annars är det mesta sig likt. Bara bättre, mer och större. 12 000 personer har hittat till Stångebro denna kväll och bjuds på en två timmar lång nostalgitripp. Bortsett från några sånger från 1996 och 2004 (såsom ”Gå & fiska!”, ”Tuffa tider” och ”Det är över nu”), handlar Gyllene Tider om en räcka låtar från sent 70-tal och tidigt 80-tal. Och det avspeglas inte minst under kvällens konsert. En liten jämförelse med när bandet spelade i Linköping 1982 visar att kvällen faktiskt bjuder på fler sånger från första albumet ”Gyllene Tider” än man gjorde då, att man grävt fram, men även valt bort några av de låtar som nästan alltid funnits med (”Billy” saknas, ”Chrissie, hur mår du?” finns med), och att man fortfarande tycker att svart nagellack funkar.
Genom åren har Per Gessle blivit alltmer central, något som inte minst märks i hur publiken skanderar hans namn, men också givetvis i hur han utstrålar och hanterar fyrtio års scenvana. Men charmen sitter i helheten, i att trummisen Micke Syd fått en ny egen låt, i Fritzons studsiga, numera skäggprydda stil bakom orglarna, MPs Schaffer-liknande utstrålning och Herrlin som plockat fram 80-talets slipsbredd men fortfarande ser ut att kunna ta hem titeln som Sveriges snyggaste man. Gemensamt blir det här definitionen av svensk sommar, en resa i tiden, och till slut, ett känslomässigt avsked, där jag fortfarande hoppas att snacket om att det här är en jubileumsturné är dess rätta etikett.
