"MÀnniskan har en mÀrklig förmÄga att anpassa sig till nya omstÀndigheter, bÄde i det lilla som i det stora. Det Àr oftast en bra egenskap, men kanske inte alltid. "
I vÄras trillade min mamma och slog upp vÀnster ögonbryn. Det blev en del blod, men hon tryckte en vÄt handduk mot sÄret och ringde mig. Hon Àr alltid mycket rationell och saklig om det hÀnder nÄgot dramatiskt. NÀr jag kom hem till henne hade hon lyckats stilla blodflödet och med den vÄta handduken tryckt mot ögonbrynet Äkte vi till Vimmerby hÀlsocentral dÀr vi snabbt fick hjÀlp. Det trasiga ögonbrynet tvÀttades och limmades sedan ihop. Det Àr sÄ man gör nuförtiden.
PÄ lördagen sista semesterveckan i somras ringde telefonen strax efter tolv. Den som ringde var min goda vÀn och sommargranne Anettes tioÄrige son David. Det hördes att han var stressad, men han pratade tydligt och stringent, och han visste vad han ville sÀga och vad som var viktigt för mig att veta. Han sa att hans pappa Lars-Göran ramlat och slagit huvudet pÄ en sten, att det var mycket blod och att Anette satt med honom i skogen dÀr det hÀnt. Han sa att Anette ville att jag skulle komma och hjÀlpa dem.
Jag letade fram bandage, kompresser, tejp och desinfektionsvÀtska. Jag satte mig i bilen och Äkte. NÀr jag kom fram till sommarstugan mötte David och visade mig vÀgen in i skogen, dÀr Anette satt pÄ marken och hade Lars-Görans huvud i sitt knÀ. Hon pratade lugnt med sin man och hade lindat en sönderriven skjorta runt hans huvudet. Vi tvÀttade sÄret, lade pÄ nÄgra kompresser och bandagerade om huvudet.
Efter samtal till 112 kom ambulansen ganska snart. De kollade sÄret, lade om det pÄ nytt och sÄ Äkte de ivÀg till sjukhuset i VÀstervik. Det var pÄ helgen sÄ att Äka till hÀlsocentralen i Vimmerby var inte att tÀnka pÄ. Vi andra satte oss i min bil och följde efter. Det var nÀrmare sju mil enkel vÀg.
"SjÀlv har jag aldrig reflekterat över att man mÄste Äka till VÀsterviks sjukhus för specialistvÄrd eller vid akuta hÀndelser som Vimmerby hÀlsocentral inte kan ta hand om. Men det beror naturligtvis pÄ att jag flyttade hit permanent efter att nedgraderingen var ett faktum."
Jag kom att tÀnka pÄ de olika hÀndelserna nÀr jag lÀste Johanna RotebÀck och Jimmy Karlssons utmÀrkta artiklar om turerna kring Vimmerby sjukhus och hur det gick till nÀr det nedgraderades för 30 Är sedan. En av farhÄgorna var att mÀnniskor skulle hinna dö under den lÄnga transporten till VÀsterviks sjukhus. Mig veterligen har det inte skett, men det hindrar inte att man kan uppleva det som osÀkert att ha det nÀrmsta akutsjukhuset sÄ pass lÄngt bort. För Anette och hennes familj hade det sÀkert kÀnts tryggare om Lars-Göran kunnat fÄ vÄrd snabbare och nÀrmre, men i slutÀndan gick det bra.
SjÀlv har jag aldrig reflekterat över att man mÄste Äka till VÀsterviks sjukhus för specialistvÄrd eller vid akuta hÀndelser som Vimmerby hÀlsocentral inte kan ta hand om. Men det beror naturligtvis pÄ att jag flyttade hit permanent efter att nedgraderingen var ett faktum. För mig Àr det alltsÄ normalt och inget jag ifrÄgasÀtter, Àven om det ska erkÀnnas att artiklarna fick mig att fundera pÄ hur bra det skulle vara om Vimmerby hade ett fullgott sjukhus.
Det Àr liknande med det obegripliga i att det inte finns nÄgon taxiverksamhet i Vimmerby kvÀllstid. För en del Är sedan var det möjligt att ringa en taxi och ta sig dit man ville om man sjÀlv inte ville köra. Den förmodligen dyraste öl jag druckit drack jag pÄ stadshotellet efter att jag och tvÄ kamrater en sommarkvÀll kommit pÄ att vi skulle Äka in till stan. Vi var i stugan, bestÀllde en taxi, Äkte in och hann precis bestÀlla varsin öl innan hotellet stÀngde och vi fick ta en taxi tillbaka.
Idag funderar jag inte pĂ„ att Ă„ka taxi i Vimmerby. Jag Ă€r van vid att det inte gĂ„r, van vid att man kvĂ€llstid mĂ„ste ordna skjuts pĂ„ annat sĂ€tt. Och jag tror inte jag Ă€r ensam. Jag tror de flesta har accepterat att det och att vi pĂ„minns om det ganska obegripliga först nĂ€r det kommer nĂ„gon utifrĂ„n och utbrister: âVad sĂ€ger du? Finns det ingen taxi pĂ„ kvĂ€llar och nĂ€tter? Otroligt!â
MÀnniskan har en mÀrklig förmÄga att anpassa sig till nya omstÀndigheter, bÄde i det lilla som i det stora. Det Àr oftast en bra egenskap, men kanske inte alltid.
Artiklarna om striden kring Vimmerby sjukhus 1992 har vÀckt tankar pÄ hur det skulle vara om Vimmerbyborna haft kvar sitt sjukhus.