Det har gĂ„tt drygt 14 Ă„r sedan den dĂ€r novemberdagen dĂ„ Sofia, som dĂ„ pluggade pĂ„ jordbruksgymnasiet i Kalmar, skulle hjĂ€lpa till att motionera en kompis hĂ€st. Sin egen hade hon just sĂ„lt sĂ„ ridturen var efterlĂ€ngtad. Men den slutade illa. HĂ€sten blev skrĂ€md av nĂ„got, reste sig upp och ramlade sedan baklĂ€nges â med den 17-Ă„riga Sofia fortfarande i sadeln.
â Den landade över mig, sĂ€ger Sofia som inte minns nĂ„gonting frĂ„n olyckan eller tiden omkring den.
Sofias skador blev omfattande. NervtrÄdar till hjÀrnan slets av och orsakade en blödning mellan hjÀrnhalvorna. Sofia blev liggandes medvetslös och det var ren tur att en förbipasserande sett olyckan pÄ avstÄnd och snabbt kunde rusa till hennes undsÀttning.
I nÄgra dagar var lÀget kritiskt och hon lÄg med respirator pÄ sjukhuset i Kalmar. NÀr hon vaknade upp var hon förlamad pÄ höger sida av kroppen och kunde inte göra sig förstÄdd. Hon var blÄslagen och svullen och blödningen hade pÄverkat bÄde tal- och syncentrum sÄ hon Àven sÄg dubbelt. Men hon levde.
â Jag vĂ„rdades i Linköping i tvĂ„ mĂ„nader och fick lĂ€ra mig allt pĂ„ nytt ... gĂ„ och prata ... jag visste hur jag skulle göra men signalerna till hjĂ€rnan fungerade inte. Det var vĂ€ldigt frustrerande, berĂ€ttar Sofia.
VĂ€gen tillbaka har varit lĂ„ng. Ăven om det inte syns pĂ„ ytan sĂ„ kĂ€nner Sofia Ă€n i dag av skadorna.
â HjĂ€rnan fĂ„r jobba lite extra med att tĂ€nka pĂ„ ganska enkla saker och kroppen hĂ€nger inte med nĂ€r jag blir trött. Jag har fortfarande problem med balansen och synen och vĂ€ntar pĂ„ operation av ögat för att fĂ„ bort dubbelseendet, sĂ€ger hon.
Olyckan blev slutet pÄ Sofias jordbruksutbildning. Hon flyttade hem till VÀstervik, besökte sjukhuset varje dag och gick pÄ dagrehabilitering. Trots att hon var sÄ ung hade hon hunnit vÀnja sig vid ett sjÀlvstÀndigt studentliv i Kalmar. Nu var hon Äter beroende av andra.
â Det var jĂ€ttejobbigt att behöva flytta hem till mamma igen, sĂ€ger hon.
Redan hösten efter olyckan, 2005, flyttade Sofia tillbaka till Kalmar för att försöka ta upp sin utbildning igen. Men det gick inte sÄ bra.
â HjĂ€rnskadan hade satt sig pĂ„ minnet och inlĂ€rningen, sĂ„ jag hĂ€ngde helt enkelt inte med
Men Sofia gav inte upp. Hon flyttade till Oskarhamn dÀr hon i sin egen takt lÀste in gymnasiet pÄ folkhögskolan.
â Jag Ă€r vĂ€ldigt envis av mig, sĂ„ vid 22 Ă„rs Ă„lder var jag Ă€ntligen klar.
Efter ytterligare nÄgra Är i Kalmar ÄtervÀnde hon för ungefÀr tio Är sedan till VÀstervik och det var dÄ hennes arbetsliv började pÄ allvar. Sofia har haft mÄnga arbetsuppgifter, företrÀdesvis inom fysiska yrken.
â Jag har varit bakĂ„kare, kört budbil i Norden och Tyskland, jobbat med marksten, vĂ€grĂ€cken och vajrar, pĂ„ arresten ...
I dag jobbar hon för ett vaktbolag och det fungerar bra, Àven om hjÀrnan fortfarande fort blir trött.
â Men hjĂ€rnan Ă€r fantastisk nĂ€r det gĂ€ller att lĂ€ka sig sjĂ€lv och lĂ„ta förstörda nervtrĂ„dar ta nya banor, sĂ€ger Sofia.
Fysiskt har hon ocksÄ kÀmpat pÄ.
â Jag var vĂ€ldigt fysiskt aktiv innan olyckan, spelade fotboll och körde fem- och sjukamp.
Efter olyckan var det en utmaning bara att promenera med hunden eftersom hon hade svÄrt att hÄlla balansen. SÄ nÀr Sofia fem Är efter olyckan lyckades springa sin första kilometer pÄ ett löpband var lyckan total. Hon var inte heller rÀdd för att Äter sÀtta sig pÄ hÀstryggen och var uppe i sadeln pÄ Speedy, den hÀst hon ramlade med, nÄgra Är efter olyckan.
Hur har olyckan förĂ€ndrat dig som person?â Jag tror att jag har blivit lite lugnare. Det Ă€r i alla fall vad min mamma sĂ€ger, sĂ€ger Sofia och skrattar.
â Men det stĂ€mmer kanske. Jag har nog mognat lite, men det kan ju ha med Ă„ldern att göra ocksĂ„. Jag hoppar inte pĂ„ alla tĂ„g lĂ€ngre. Sen har jag nog ocksĂ„ blivit mer ödmjuk. Positiv har jag alltid varit, Ă€ven under Ă„ren efter olyckan. Jag tycker inte att jag har nĂ„got att vara ledsen över.
