Coronapandemin har spridit skräck i världen och tvingat människor att bryta beteenden så självklara att det nästan känts övermäktigt. Men när det har krävts så har vi anpassat oss för varandras skull.
Året har också medfört andra sorters abrupta verklighetskonfrontationer. Stockholmspolisens ”Insats: Torsk” avslöjade män som tyckte det var rimligt att använda kvinnors kroppar för att fylla mentala hål. George Floyd, Breonna Taylor och otaliga andra svarta människor miste sina liv till följd av amerikanskt polisvåld. Samtiden kan skärra även den mest magstarke.
Trots att intersektionella feminister och antirasister kräver förändring är det många som ändå tycker att det går att betala till sig samtycke, eller att rasistiska strukturer bara existerar i USA. Många väljer att lyssna på enkla förklaringar till komplicerade problem, och tänker att ”hade det varit jag som blev utsatt för det där jag aldrig blivit utsatt för, så hade jag minsann agerat annorlunda”.
Privilegier är sådana. Att slippa uppleva strukturella förtryck är ju bekvämt. Och vad som vore ännu bättre, är ju att slippa tänka på sånt där överhuvudtaget. Privilegier är som små mysiga låtsasvärldar att krypa in och gosa ner sig i, och sedan kan man somna där. I år har vi fått bevisat för oss att ibland inträffar händelser som gör att fler får upp ögonen för att vissa grupper inte har samma förutsättningar som andra. Någon klampar in i låtsasvärlden och häver vårdslöst den goda stämningen. Instinktivt reagerar många med ilska, man spottar och fräser till sitt försvar. Men tänk om man istället försökte förstå varför man blir så arg, varför man hellre hade velat fortsätta sova?
Ingen vill höra att man har fel. Att känna sig bortgjord och dumförklarad är fundamentalt obehagligt. Och det är väl därför många vägrar inse att man kan agera fördomsfullt utifrån sina privilegier även om man inte haft det som avsikt. Vi måste förstå att verkligheten är komplex. Flera saker kan vara sanna samtidigt, man kan ha fler än en tanke i huvudet åt gången. Att förneka att vi lever i ett samhälle präglat av bland annat kvinnohat och rasism är att lägga sig tillrätta i sitt privilegium och somna om igen.
Min poäng med den här texten ligger i faktumet att du som jag behöver vara uppmärksamma på de privilegier vi besitter och vid givet tillfälle offra vår egen bekvämlighet för någon annans rätt att existera på samma villkor som oss.
Vi har strukturellt indoktrinerats i våra roller genom hundratals år av myter. Vi behöver vara kritiska mot det av samhället för givet tagna och vi behöver våga utsätta oss för möjligheten att vår bild av en situation kan stämma mycket illa överens med någon annans. Alla utgår vi inte från samma premisser, och vi kan heller aldrig helt och hållet förstå vad det innebär att ingå i alla grupper som historiskt fått utstå systematiska övergrepp.
Så vad kan vi göra? Jo, vi kan utbilda oss själva genom att ödmjukt lyssna. Lyssna på de med erfarenhet av det vi själva aldrig upplevt. Lyssna genom att läsa på. Dessutom kan vi ifrågasätta oss själva och våra beteenden. Och vi måste säga ifrån. För precis som när det gäller coronapandemin är bekväma privilegier ett hotfullt virus. Och precis som när det gäller coronapandemin kan vi ändra våra beteenden och anpassa oss efter det medmänskliga. Låt 2020 bli året då vi sömndrucket stapplar ut från våra låtsasvärldar och tar ansvar för våra privilegier.
