När snällheten blir ett förrädiskt skydd

Barn kan med lycklig blick berätta när någon varit snäll mot dem. Jag gillar också när folk är snälla mot mig och vill gärna vara snäll tillbaks.

Men det vilar ibland en ”elak” figur i skuggan bakom snällheten. En figur som är rädd och därför beter sig ”elakt”, ofta utan att vara medveten om det, skriver krönikören.

Men det vilar ibland en ”elak” figur i skuggan bakom snällheten. En figur som är rädd och därför beter sig ”elakt”, ofta utan att vara medveten om det, skriver krönikören.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Krönika2023-10-03 19:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Men det vilar ibland en ”elak” figur i skuggan bakom snällheten. En figur som är rädd och därför beter sig ”elakt”, ofta utan att vara medveten om det.

Jag jobbar med klienter som har uppväxttrauma med sig i livet och som ibland påverkat dem till att bli ”snälla”. Tänker speciellt på en ung man som verkade så snäll och trevlig. Han var poppis, för han lyssnade gärna på andra, var flexibel och hjälpsam och bra på spontana lösningar. Mycket kompromissvillig. En hyvens karl helt enkelt.

Jag vet mycket om den här mannen för det var jag som ung. Och alla de här tidigt inlärda ”snällhetsbeteendena” har suttit djupt i mig under livet på gott och på ont.

undefined
Men det vilar ibland en ”elak” figur i skuggan bakom snällheten. En figur som är rädd och därför beter sig ”elakt”, ofta utan att vara medveten om det, skriver krönikören.

Uppväxttrauma skapar skam och skydden mot att känna smärtsam skam kan vara mycket olika. Medfödd personlighet såväl som präglingar genom vuxnas beteenden bidrar till hur skyddet utvecklas. En del unga utvecklar ilskan som ett försvar. Hos andra skapas självskadebeteenden eller beroendeproblematik. Jag utvecklade snällhet. Genom att vara så schysst jag kunde, ta ansvar, gå undan i konflikter undvek jag min största rädsla – att känna mig övergiven av andra. Mitt trauma som barn var att bli övergiven och ensam med skammen utan att få tillräcklig förståelse och tröst.

Min förmåga att vara snäll överanvände jag mot andra men underanvände mot mig själv eftersom jag hade så lätt att kompromissa bort mina egna behov. Jag levde i en obalans mellan snällhet och dess motsats. För mig är motsatsen till snällhet att bete sig taskigt. Att med berått mod skrämma, lura, svika eller såra någon. 

Första gången jag som vuxen fick tydlig feedback på att jag inte alls upplevdes snäll utan betedde mig riktigt taskigt blev en chock. En nära vän beskrev hur ledsen och arg hon blivit för att jag lovat henne något, minns inte vad, men hade svikit mitt löfte, flera gånger! Jag blev arg, tyckte det var en orättvis beskyllning. Jag som verkligen hade försökt ställa upp och vara schysst! Min vana trogen blev jag arg inåt, knöt näven i fickan, men gjorde allt utåt för att be om ursäkt och förklara mitt beteende. Jag ville förstås fortfarande vara ”snäll”.

Men efter den händelsen, som verkligen tog, började jag se mer av hur jag faktiskt ganska ofta betedde mig taskigt i min vana att bete mig ”snällt”. Hur lätt det var för mig att lova saker av välvilja och sedan svika löftet, förklara, småljuga, lova på nytt, gottgöra, blidka. Jag kunde också efterhand som jag började stå ut med skammen att avslöja mig själv förstå hur rädslan för min egen kraft att vara tydlig spelade mig spratt. Ovanan att använda, vad jag kallar min goda aggressiva kraft, gjorde att hade svårt att känna och sätta mina egna gränser. Jag lät mig lätt dras in i andras projekt, jag tystnade i konflikter, jag undvek att ge ärlig feedback till andra.

undefined
Lasse Övling.

Ett slags livsprojekt för mig har därför handlat om att träna på gränssättning. Att känna efter vad jag egentligen vill och inte vill och uttrycka det. Integritet kallas det. Att stå upp för mig själv och möta andras reaktioner utan att vare sig tystna, fly eller att gå till attack för att få tyst på den andra.

Med svaga gränser är jag som ett frö för vinden. Fast i beroendet av vad andra tycker om mig. Eller fast i ett motberoende, det vill säga jag är den jag är genom att definiera mig som motsats till andra som jag inte tycker om. Med tydligare gränser visar jag andra hur jag tillåter dem att behandla mig och vad andra kan förvänta sig av mig. Respekten för andras gränser börjar med respekten för mina egna. Genom att tydliggöra mina gränser i en viss situation skapar jag ett utrymme där jag blir jag trygg och fri att föra samtal, lyssna, utforska och tänka nytt. En stark integritet är inget jag bara tänker utan den kräver att jag agerar, står upp för mina värderingar och kunskaper. Är jag beredd på att andra kan bli besvikna eller arga när jag inte bara försöker vara snäll blir jag paradoxalt nog mer snäll mot mig själv.

I vår värld med ständig påverkan från medier och internet, med all osäkerhet i samhället, med alltmer manualstyrda förväntningar i arbetslivet, och oftare uttalade krav på lojalitet, behöver vi utveckla förmågan att kunna lita på oss själva och vårt eget omdöme. Vi behöver utsätta oss för dialoger med oliktänkande, träna på att stå upp för våra egna uppfattningar, våga kritisera och ifrågasätta. För många är detta självklart.

Men för den unga mannen som var jag en gång har hela detta gränssättningsprojekt varit, och är fortfarande, ytterst meningsfullt.