Jag har blivit förbannad sedan jag köpte elbil

Jag har blivit förbannad åtskilliga gånger sen jag började köra elbil för sex veckor sedan. Intressant reaktion, för jag gillar verkligen bilen och tycker det är angeläget att gå över till eldrift om man kan. Jag vill förstå min reaktion.

En del av hjärnan har höga förväntningar och krav medan vårt verkliga beteende samtidigt blir totala motsatsen. Ett fenomen som krönikören upplevt ganska ofta sedan han blev med elbil.

En del av hjärnan har höga förväntningar och krav medan vårt verkliga beteende samtidigt blir totala motsatsen. Ett fenomen som krönikören upplevt ganska ofta sedan han blev med elbil.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2023-07-01 07:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter lång väntan satt jag i min nya elbil och hade ovanligt många jobbresor kors och tvärs framför mig. Jag har ingen laddstolpe där jag bor i Västervik, men i Stockholm finns laddstationer i garaget där jag parkerar. Jag var inställd på att det blir en del att lära om laddsystem och om planerade laddningsstopp vid långresor. 

undefined
En del av hjärnan har höga förväntningar och krav medan vårt verkliga beteende samtidigt blir totala motsatsen. Ett fenomen som krönikören upplevt ganska ofta sedan han blev med elbil.

Nu, sex veckor senare, kan jag säga att mina negativa aningar var intet mot hur det blev. Jag upplever fortfarande ett par frustrationer i veckan – även om jag börjat lära mig mer, har anpassat mig och ”lugnat ner mig”. Efter att ha laddat ned hittills 11 olika appar och kopplat upp samtliga på kreditkortet är jag nu någorlunda förberedd på att söka snabbladdare på olika ställen. Men ojoj vad frustrerande det kan vara. Appar som plötsligt inte funkar, kortautentisering som försvunnit, stolpar som inte fungerar, olika system för olika elleverantörer, krångel få fram kostnad för laddning, för att inte tala om när jag kommit till laddstationer som är upptagna och där jag ibland fått vänta en timme. Det finns inte alltid ett mysigt café i närheten. När jag skriver detta sitter jag på södra Öland och här finns bara en enda snabbladdare söder om bron. Får se om jag kommer åt den under morgondagen? 

Vad är jag med om? Inom gestaltterapi använder vi begreppet SPLITT (inte då att sitta med benen vitt skilda). Fenomenet står för att en del av vår hjärna kan ha höga ideal, förväntningar, krav på oss själva medan vårt verkliga beteende samtidigt blir totalt motsatsen. Jag lever med en slags klyfta i mig som inte går ihop. Jag beslutar till exempel att jag ska sluta äta godis från och med nu. Ett par timmar senare sitter jag ändå med en nyöppnad påse bilar i knäet… Jag blir självkritisk och besviken. Jag kan ju inte ens lita på mig själv!

Reaktionen på Splitt är påtaglig. Vi blir frustrerade, ilskna, rädda, uppgivna, skamsna. Ju mer djupgående Splitt vi har i våra hjärnor, orsaken är oftast kopplad till präglingar under uppväxten, desto närmare ligger det att vi reagerar kraftigt med till exempel panikångest, uppgivenhet, självskadebeteenden, utåtriktad aggression. Vi kanske dränker ångesten över Splitt inom oss med droger eller tvångsbeteenden, vi kanske helt förtränger motsättningar inom oss och blir rabiata, vi kanske projicerar vår rädsla på andra i form av ilska. 

undefined
Lasse Övling.

Det är nog det senare jag gör. Jag är rädd för klimatutvecklingen och vill bidra till att avveckla fossila bränslen på det sätt jag kan. Jag tror att elbilar är en del av lösningen. När verkligheten att ladda bilar visar sig vara så komplicerad projicerar jag min ilska våldsamt. Mot politiken, våra regeringar, myndigheter, EU-politiker och närmast hela statliga överheten som inte sett till att det finns en välfungerande infrastruktur som underlättar för alla som väljer att köra elbil! 

Och det mänskliga fenomenet Splitt går faktiskt att översätta till samhällsnivå. Det talas så mycket om vikten att gå över till eldrift, det sätts mål och biltillverkarna satsar – allt detta är ju det ideala, det vi ska hjälpas åt med att sträva mot. Och så visar verkligheten motsatsen! Ur mitt begränsade kunskapsperspektiv ser jag ingen statlig samordning av laddstrukturer, inga övergripande tydliga krav eller planer för att laddningssystem ska fungera väl överallt. Politiken tycks ha släppt allt till en marknad och tror att det fixar sig. Det gör det väl efter hand, men hur mycket frustration och inbromsning bygger man in i en stor samhällsomvandling om politiken inte tar ett övergripande ansvar? Ni märker hur arg jag är!

Splitt i samhället, när man betonar en sak men gör något annat, är farligt, för den skapar rädsla. Klyftan mellan politiskt snack och det vi själva ser av verkligheten kan bli förödande för demokratin. Förtroendet minskar till makthavarna, vi medborgare splittras sinsemellan, och många som redan bär på en större inre Splitt från uppväxten, skapat genom hot och rädsla, reagerar starkare. Om samhället inte heller förmår ge tillräckligt mycket trygghet triggas fenomenet Splitt ännu mer genom polarisering, faktaresistens och projektioner på ”motståndarna”. Allt väcker ännu mer rädsla och ännu mer destruktiva reaktioner.

Hur reagerar du själv på den Splitt vi nu ser i klimatförändringens spår med värmeböljor och vattenbrist samtidigt som makthavare beskriver det som att vi har allt under kontroll?

undefined
"Jag var inställd på att det blir en del att lära om laddsystem och om planerade laddningsstopp vid långresor. Nu, sex veckor senare, kan jag säga att mina negativa aningar var intet mot hur det blev", skriver krönikören.