Leif Berggren i Ankarsrum var en av de pÄdrivande nÀr den idrottsintresserade yngre generationen i Ankarsrums OK 1966 började diskutera möjligheten att Äka ner och se en vinterolympiad pÄ plats. En aktivitet som var betydligt mer uppseendevÀckande dÄ jÀmfört med nu.
â MĂ„nga hade ju inte ens varit utanför Sveriges grĂ€nser, och sĂ„ gjorde de en sĂ„dan hĂ€r resa, sĂ€ger Leif Berggren.
Ryktet om den förestÄende resan spreds bland orienterarna, och Àven utanför orts- och kommungrÀnserna. Till slut var ett resesÀllskap pÄ ett 30-tal personer, med tonvikt pÄ Ankarsrumsbor, ett faktum.
De började spara till upplevelsen och bankboken finns fortfarande kvar som minne.
â Totalt kostade hela resan, inklusive biljetter till tĂ€vlingarna, drygt 1â500 kronor per person, berĂ€ttar Leif Berggren som dĂ„ var 23 Ă„r gammal och hade fru och tvĂ„ döttrar hemma i Ankarsrum.
Flera lokala företag sponsrade resan, bland annat med en helt ny buss som gÀnget kunde ta sig ner med. VÀl pÄ plats checkade AnkarsumsgÀnget in pÄ ett hotell i en by nÄgra mil frÄn OS-omrÄdet. Varje dag tog de sig in till Grenoble dÀr de hejade pÄ sina favoriter. De sÄg till att höras och synas och mÄnga höjde nyfiket pÄ ögonbrynen Ät svenskarna som höll sin Ankarsrumsfana högt.
GÀnget omnÀmndes i sÄvÀl dagspress som magasin. Bland annat av FIB Aktuellts Maria Scherer, som följde de svenska supportrarna pÄ plats i Grenoble. Och av Torsten Ehrenmark, som blev bekant med Leif Berggren och de andra i gÀnget, och omnÀmnde dem bÄde pÄ krönikeplats i Dagens Nyheter, samt i bokform senare.
â Det var inte sĂ„ mĂ„nga hejaklackar pĂ„ plats. Det var nog mest vi och nĂ„gra hollĂ€ndska skridskoentusiaster, berĂ€ttar Leif Berggren.
För honom och hans kamrater var det förstÄs en speciell upplevelse att pÄ plats fÄ komma nÀra den tidens stora stjÀrnor.
Det var exempelvis vid OS 1968 som svenskan Toini Gustafsson tog tvĂ„ skidguld â pĂ„ distanserna fem respektive tio kilometer samt ett silver med stafettlaget.
I spÄret trÀffade ocksÄ AnkarsrumsgÀnget pÄ skidlegendaren Sixten Jernberg som var dÀr och stöttade svenskarna. De blev Àven bekanta med mÄnga av den tidens mest kÀnda sportjournalister.
â I dag tror jag inte alls att man har den nĂ€rheten till de tĂ€vlande och till medierna, men dĂ„ var det annorlunda, sĂ€ger Leif Berggren som ocksĂ„ vittnar om att intresset för att besöka tĂ€vlingarna inte var som nu. Exempelvis var det tomt pĂ„ publik lĂ€ngs med skidspĂ„ren, till skillnad frĂ„n vad man kan se i tv-rutorna frĂ„n liknande evenemang i dag.
â DĂ„ var det mest de nĂ€rmast sörjande som tittade pĂ„ â ungefĂ€r som en fotbollsmatch pĂ„ Bökensved, sĂ€ger han och flinar.
Just möjligheten att kunna ta sig fram överallt, och hÀnga pÄ samma stÀllen som OS-deltagarna, var nÄgot som gjorde resan speciell.
SÀkerhetsrutinerna var inte som i dag, och incheckningen skedde mitt ute pÄ en Äker dÀr trÀbord stod uppstÀllda.
â En del tror knappt att det Ă€r sant nĂ€r vi berĂ€ttar, sĂ€ger Leif Berggren.
Vilka Ă€r dina starkaste minnen frĂ„n olympiaden, sĂ„ hĂ€r 50 Ă„r efterĂ„t?â Toinis tvĂ„ guld, förstĂ„s. Och hockeymatchen dĂ€r ryssarna utklassade Kanada, sĂ€ger Leif Berggren.
I den gamla IOGT-lokalen i Ankarsrum, dÀr Leif driver loppis ihop med sin sÀrbo, har han samlat ihop minnen frÄn OS-resan. Bland annat finns fotoalbum och tidningsklipp ur bÄde svenska och franska tidningar.
Bland minnena ligger Ă€ven ett brev frĂ„n bensinbolaget OK, som grattade till klubbens âframgĂ„ngar i olympiadenâ.
DÄ företaget ansÄg sig ha fÄtt reklam via det ivriga viftandet med Ankarsrums OK-banderollen, erbjöd det sig att sponsra klubben med priser i kommande tÀvlingar.
