Nåväl, i Vimmerby gick jag runt en dag och tittade på miljöer och pratade med människor och jag skaffade några ex av "Mer om Vimmerby", kommunens egen tidning, för att läsa in mig på vad som hände i stan. Och nog verkade det finnas solidaritet alltid. Stor färgbild på Fixar-Marja med stege och skruvdragare och ännu större bild på Kjell Klinga som såg så glad ut där han satt och målade på dagverksamheten Rosenhill. Och Sven-Inge Lindeborg såg också ut att ha det trevligt där han satt på bänken med sin kontaktperson Lena Dennisson. Med så många glada människor skulle det inte vara något problem att berätta om solidariteten i Astrid Lindgrens stad. Trodde jag.
Så jag ringde Fixar-Marja, som heter Landberg i efternamn, och som sa att visst kunde vi kunde hänga med och filma när hon skulle hjälpa en äldre dam i Tuna att hämta in ved. Hon skulle bara fråga damen om det var OK att SVT var med. En stund senare ringde Marja tillbaka och lät inte så glad längre. Visserligen tyckte den gamla damen att det hade varit trevligt med ett TV-besök, men Marjas chefer var inte lika förtjusta.
- Det går inte att komma hit och filma lite hur som helst, sa omsorgschefen Anette Arvidsson i telefon. Vi måste tänka på våra kunder och deras integritet, förstår du. Du skulle ha ringt för ett par veckor sen så kanske vi hade kunnat hjälpa dig. Nu hinner vi inte det.
Jag försökte förklara att det inte går till så när man gör snabba teve-reportage. Och förresten var ju inte den gamla damen satt under förmyndare. Hon hade blivit tillfrågad och svarat ja, det borde väl räcka. Mycket vasst för klarade omsorgschefen att det inte räckte och därmed tyckte hon att saken var klar.
Då ringde jag till Rosenhill och fick tala med enhetschefen Anna-Marie Ewing. Innan jag hann framföra mitt ärende skrek hon: "jag ställer inte upp". Jag förklarade då att jag inte hade en tanke på att hon skulle ställa upp i vår film utan att det var Kjell Klinga jag ville filma när han satt och målade på Rosenhill. Dock tror jag inte enhetschefen riktigt förstod vad jag sa i sitt upphetsade tillstånd.
Därför ringde jag Kjell som tyckte att det skulle vara kul om vi kom och filmade honom, och hans gode man hade heller inget att invända. Kjell hade ju redan visats på bild i kommunens egen tidning. Så jag gick in på Rosenhill, men insåg direkt att där var jag inte välkommen. Iskyla mötte mig i dörren. Jag försökte därför förklara att jag kunde det där med etik och integritet efter att i många år hållit föreläsningar för socialchefer och socialarbetare runt om i landet, och att jag varje ny termin håller en introduktionsföreläsning på Socialhögskolan, och att jag under 35 år gjort sex filmer om Martina med Downs syndrom. Men bara oförstående ansikten. Fientlighet följde mig till dörren.
Därför blev jag inte heller överraskad när kontaktpersonen Lena Dennisson ringde upp mig och sa att det tyvärr inte kunde bli någon filmning när hon och Sven-Inge Lindeborg träffades. "Jo, jag vet att Sven-Inge vill det och att vi bestämt det, men jag har fått några negativa samtal och jag vill inte komma i kläm". Jag förstod att en del telefoner på kommunen gått extra varma de dagar vi var i Vimmerby, och det var nära att jag lämnat stan och åkt till Hjo istället.
Men den fantastiska Fixar-Marja fixade så vi kunde filma damen och veden i Tuna. Och i Södra Vi hos de afghanska flyktingpojkarna var vi välkomna, och på Kulturskolan och på Erikshjälpen och i Korskyrkan, så till sist blev det i alla fall ett litet reportage om solidariteten i Vimmerby. Men nog finns det folk inom kommunen som borde kompetensutvecklas, som det heter nu för tiden.
Tom Alandh
Dokumentärfilmare SVT
Nyheter
Bostad
Affärsliv
E-tidning
Kultur & Nöje
Övrigt
