Hyreshusen på Bastugatan byggdes i en tid då bostadskvaliteter hade stor betydelse. Detta märks tydligt på Bastugatan, där arkitekturen visar stor omsorg för de boende. Några år senare skulle miljonprogrammet slå igenom med full kraft och boendekvaliteterna fick ge vika för effektiv produktion. Husen på Bastugatan böjer sig elegant runt en skogsklädd kulle. Genom ett suterrängplan separeras den stora gården från biltrafiken på husens utsida. Det första bostadsplanet ligger ett halvt plan upp från gården för att begränsa insyn i lägenheterna. Från balkongerna i soligt sydvästläge kan föräldrar hålla uppsikt över barnen som leker på gården. Husen är klädda med gediget tegel i en varm röd kulör, ett både vackert och beständigt material. Trots husens naturnära läge är det gångavstånd till centrum, mataffär och busshållplats.
Husen står nu nästan tomma och kan därför ses som en stor tillgång för samhället. Två hus med 50 tomma lägenheter i ett samhälle som är i behov av nya invånare och verksamheter. En unik möjlighet som måste tas till vara. Så vilka spännande idéer har kommunen kommit fram till? Hur tänker man utnyttja denna unika resurs för att skapa tillväxt och utveckling i Virserum? Svaret är RIVNING! Man vill riva husen eftersom det enda alternativ man ser är att sälja till fastighetsägare som sysslar med social dumpning.
Social dumpning innebär att socialt utsatta, och för samhället kostsamma, personer flyttar till lediga lägenheter på landsbygderna. Kommunen är så rädd för social dumpning att man har tagit fram en kalkyl, som med oförklarligt höga renoveringskostnader (2 miljoner kronor per lägenhet!) ska skrämma bort oseriösa fastighetsköpare. Genom att agera såhär tystar man också de Virserumsbor som har idéer för hur husen kan tas tillvara. Dessutom skrämmer man bort eventuella seriösa fastighetsköpare.
Varför väljer kommunen mellan pest och kolera istället för att undersöka andra alternativ? Det finns många sätt man kan utveckla Bastugatan på som utesluter social dumpning, exempelvis att sälja lägenheterna som bostadsrätter eller att omvandla husen till ett företagshotell för nystartsföretag. Om man satsar rivningskostnaden på att istället aktivt söka aktörer som är beredda att utveckla husen på ett positivt sätt så får man säkerligen ett resultat som är mer värt för Virserum än en tom gräsyta.
Ett sätt att hitta rätt aktör att ta över husen kan vara att utlysa en form av markanvisningstävling för fastigheterna. I vanliga fall innebär en markanvisningstävling att exploatörer tävlar om att få köpa en bit kommunal mark genom att ge förslag på hur de vill bebygga marken. I detta fall skulle istället fastighetsbolag och andra aktörer från hela landet tävla med kreativa förslag på hur de vill utveckla fastigheterna på Bastugatan. Förslagen bedöms utifrån affärsidé, nytta för samhället och genomförandepotential. Vinnaren får köpa fastigheterna för en symbolisk summa mot att de binder sig att genomföra sitt vinnande förslag.
Husen på Bastugatan är en fantastisk resurs som kan användas för att utveckla Virserum. Det finns ingen anledning att börja svinga med rivningskulan innan alla alternativ har utretts.