Sälhenor och lurtuppar

”Jag ska be att få tre samariter. Förlåt? Tre samariter, tack. Samariter?? Ja! Men vad tusan, ta hit några andra kakor då!”

Foto:

Bostadskrönikan2019-11-02 11:00

Känner ni igen det? När ett ord som man egentligen kan utan och innan på något sätt trasslar till sig och liksom fastnar i tanken i ny skepnad. Det kan vara irriterande. Men också väldigt roligt.

Samtalet här i ingressen utspelades sig i en butik strax utanför Linköping. Min moster skulle bjuda på kakor och handlade över disk. Personalen ville säkert gärna hjälpa till, men hur i hunnan bakar man samariter? Moster fick till slut gå hem med tre vanliga syltkakor och det dröjde flera dagar innan ordet ”mazarin” kom till henne från ingenstans. Det var så dags då!

”Jag får så ont i sälhenan” ropade min mormor en dag för länge sedan när hon varit ute och åkt längdskidor. Sedan dess kan vi inte säga något annat i släkten.

För egen del har jag bidragit med ”lurtupp”. Jag blev så trött efter maten en dag och sa till mamma och pappa att jag tänkte ta en lurtupp. Klart att vi säger så varje gång någon av oss ska vila middag numera.

Bortsett från att vanliga ord vänder sig ut och in, trots att vi kan dem, så tänker jag ofta på hur svårt det måsta vara för nysvenskar att lära sig alla underliga uttryck vi har här i Sverige.

Jag minns en bekant som ursprungligen kom från Grekland. Han var en respekterad chef i ett stort bolag i södra Sverige. En vinterdag skulle han och kollegorna gå ut och äta lunch och han blev tvungen att stanna till för att knyta skon.

När han var klar hade de andra hunnit en bit, varpå han ropade ”vänta, vänta jag kommer efter på kälken!” Jag vet inte om det var samma dag som han också utbrast ”fy vad jag fryser. Det är kallt som grisen!”

Efterkälken - ja, det kan ju omöjligtvis vara ett enkelt ord att lära sig. Finns ingen rim och reson där. Svinkallt lika så. ”Kallt som grisen” funkar ju faktiskt lika bra!

Skolan kan också ställa till det, trots att det är där man ska lära sig orden.

Min kusin satt en dag hemma vid köksbordet och tragglade med matte. Han fastnade på ett tal och blev till slut så arg att tårarna kom.

”Tre svalpar får tre ungar var, hur många ungar har de tillsammans?” Han läste och läste. ”Jag fattar inte”, snyftade han, ”vad är svalpar?” (uttalat som valpar med s framför). Det blev lättare när min moster läste ”sval-par”.

Allra bäst i släktens ordbok är kanske ändå min mormors brors bidrag. På 30-talet blev han ombedd att läsa högt för klassen. ”Varsågod Lars, artikulera väl” manade magistern. Morbror Lasse var tyst ganska länge, texten kändes en smula besynnerlig, men står det så så gör det:

”Björnen brummade il-

sket och sprang till skogs”.

Jag hoppas att magistern inte tog fram linjalen. Jag hoppas att han skrattade. Den ilskna björnen som ill-sket har i alla fall roat oss i många år. Och lär så fortsätta göra. Vi fyller den privata ordboken med härliga felsägningar hela tiden. Svenska språket bjuder på oanade möjligheter. Det är underbart!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!