Det är lite av en glädjeboost att komma in i Solveig Hellstrands sommarboende på Emmalunds koloniområde i Linköping.
Inte blir det sämre av att vi får promenera vägen med det vackra namnet Äpplevägen ner bland vackra små trädgårdar där blommorna just har exploderat i färger. Vid nummer 117 svänger vi vänster in genom en vit grind, passerar knallrosa pioner och går den välskötta grusgången fram till en röd stuga med vita knutar.
Så långt är allt ”som vanligt”. Rött hus med vita knutar har vi sett förr förstås. Det är sen det brakar loss. Innanför dörren. Vita prickar på röd botten. Överallt!
29 prickiga kvadratmeter. Man blir nästan lite prillig. Och glad!
Och inte bara av prickarna. Solveig själv är ett smittande energiknippe som bubblar av skratt.
– När jag väl hade flyttat in här 2008 så kände jag att jag ville ha ett tema. För tio år sedan fanns inte så mycket prickigt så jag tyckte att det passade. Man blir glad av rött, det blir man!
– Det första jag köpte var tyget till gardinerna på Åhléns i Stockholm.
Sedan har det bara fortsatt.
Det har gått så långt att Solveig inte har någon tv till exempel.
– Nej, den skulle ju ha varit röd i så fall, säger hon och skrattar.
Men vi backar bandet.
Hur kom det sig att du hamnade här, i allt det rödvita?– Jag har alltid bott i hus. Uppvuxen i Hjulsbro och sedan flyttade jag till Linghem. Men när jag och min man separerade för 12 år sedan flyttade jag till en lägenhet i Kvinneby. Den är fin, men jag kände snart att ”det här går inte”. Jag längtade efter att kunna gå ut i nattlinnet och läsa Corren och dricka kaffe. Det är livskvalitet för mig.
Så när döttrarna föreslog att Solveig skulle köpa en kolonilott satte hon ut en annons och fick napp direkt.
– När jag kom hit stod här tre hammockar och gräset var en halvmeter högt. Ska jag kunna bo här, tänker jag. Men med min pappas och mina döttrars hjälp fick vi ordning och allt det fina växte fram.
Stugorna i Emmalund får vara 30 kvadratmeter stora. Solveigs utgörs av en gammal manskapsbod som flyttats till platsen redan i slutet av 50-talet, från en gård någonstans i närheten. Den är 29 kvadratmeter stor och klarar alltså måtten. Till det kommer en väl tilltagen veranda.
– Jag har inte andra behov än så här på sommaren, säger Solveig.
– Många tycker att det är konstigt att bo i en liten stuga och koka vatten för att få det varmt, diska utomhus och gå på toaletten en bit bort. Jag tycker att det är döskönt!
Vi går in till prickarna. Står en stund i dörren och suger in allting. Gardinerna, vaxduken, kopparna, lådorna, handdukarna, lampskärmen, vattenkannan, en sparkdräkt, en porslinsgris, teskedarna... det går att hålla på hur länge som helst.
Och se där, under ett bord står inte mindre än två par röda skor med vita prickar. Javisst!
Solveig kommer farande med en prickig fingerborg och pekar finger åt fotografen.
– Jag kan väl inte sätta den på pekfingret när man har den på långfingret när man syr, säger hon och skrattar smittande.
På de 29 kvadratmetrarna har Solveig kök, sovrum och vardagsrum i ett enda rum. Toalett och dusch finns i en gemensamhetsanläggning ett kort stenkast bort.
Och 150 meter nedåt Äpplevägen ligger badplatsen vid Stångån. Där sitter Solveig ofta och njuter av solnedgången.
Sätt ord på tjusningen med att bo i ett koloniområde!– Jag längtar hit när våren kommer. Det är roligt att se allt växa upp och vilka blommor som överlevt vintern. Det är något speciellt att sitta i den första vårsolen och dricka kaffe. Och så är det så härligt att träffa ”sommarkompisarna” som också bor här. Vi har ofta knytkalas och äter hos varandra.
– Det är ju som att vara på landet, men faktum är att kolonin ligger närmare stan än vad min lägenhet i Kvinneby gör.
Solveig serverar kaffe i prickiga koppar och hembakade kakor och bullar på prickiga fat med prickiga servetter. På den prickiga duken.
Själv äter hon riskakor för att, som hon säger, slippa bada i vassen hela sommaren.
Hon skrattar gott och sveper in sig i sin prickiga morgonrock.
– Jag kan hålla i min prickiga tandbortsmugg om du vill ta bilder, ropar hon inifrån stugan.
Klart vi vill!
Sedan går vi utomhus. Lugnet råder och solen strålar. En granne har problem med duschkortet och kommer förbi för att låna Solveigs.
Vi tittar på välskötta rabatter och vackra blommor.
Här finns ett betonghjärta, flugsvampar, en kanin... mycket av det tillverkat av Solveigs döttrar. Färgen? Ja, den kräver ingen beskrivning förstås...
Tillvaron går sin gilla gång i kolonin. Dag för dag. Prick för prick.
– Det händer då och då att några ungar får förbi och att jag hör dem säga ”här bor prickiga tanten”, säger Solveig och skrattar igen.
– Jädra ungar. Jag är minsann ingen tant!
