Avståndet till restaurangen på Öland där vi firar semester är inte mer än 400 meter men ändå packar jag resolut in döttrarna i baksätet. Här ska minsann inte tas ett steg för egen maskin. ”Amerikanerna ska visst köra bil”, hör jag någon i övriga sällskapet anmärka innan de promenerar iväg.
Medan vi väntar på restaurangen undrar jag om jag efter 21 år i USA faktiskt gått och blivit amerikan, alltså inte bara på pappret utan ända ut i fingerspetsarna. Det var andra visor 1995. Som äkta “potatissvensk” och nyanländ i Florida tyckte jag inte en sub (stor smörgås) kunde klassas som en fullgod lunch. Första gången någon använde den vanliga hälsningsfrasen “What’s up?” tittade jag som ett fån rakt upp i himlen. Och min svenska brytning var tydligen så kraftig att matbeställningar kunde sluta med ett från servitrisen förbryllat, “What are you talking about?”
Just språket pekas ofta ut som nyckeln till nationell identitet. När människor världen över tillfrågades av Pew Research vad som krävs för att anses som en “riktig” amerikan/svensk/med flera svarade en majoritet i samtliga länder att kunna språket var “mycket viktigt”. Och visst är språket en grundbult men alla som lämnat ett land för ett annat vet att nationell identitet är mer komplicerat än så. Själen tycks känslomässigt programmerad för ett land i taget och de flesta är nog inte medvetna om hur stark kopplingen är förrän en ny nation pockar på uppmärksamhet.
Under barndomsåren absorberar vi utan att riktigt veta om det intryck på löpande band — magiska sommarnätter, tysta skogsbryn, kraxande kråkor över blöta åkerfält (jodå, flera utlandssvenskar jag känner har fäst sig vid just den detaljen), Blomstertid, smågodis, längdåkning på TV, Astrid Lindgrens röst; allt bidrar till att skapa en identitet som säger att just här hör jag hemma. Därför lägger utlandssvenskar ofta stor vikt vid symboler för att återskapa den känslan i sina nya länder. Vem vet egentligen hur mycket lakrits som släpats över världen? Själv låg jag en jul utslagen på köksgolvet mitt i natten efter att ha lagat ett hejdundrande svenskt julbord och flera hundra köttbullar till mina amerikanska vänner. Här skulle ätas! Gästerna kom men maten förblev i stort sett orörd. Endast två svenska väninnor åt med god aptit.
Åt gjorde jag också i mängder på min födelsedag i höstas. Framför mig på bordet i baren stod nämligen en prinsesstårta, specialbeställd av en amerikansk vän från ett skandinaviskt bageri 10 mil bort. Tårtan fick en annan svensk att ge sig till känna och så stod vi plötsligt där och åt tillsammans. Men utan en större gemenskap och ryckta ur sitt sammanhang förlorar till sist symboler lite av sin magi och mening. Med tiden går det alltmer att se sitt gamla hemland från den utomståendes perspektiv, notera saker som inte var lika uppenbara tidigare när skimret bländade. På samma gång är mitt kikarsikte på USA inte lika skarpt. När svenskar på besök pekar på vapenaffärerna längs Route 1 rycker jag på axlarna. So what?
Men jag kommer definitivt aldrig nå samma nivå som vår yngsta dotter, 6,5 år. Hon fäller sin kommentar — på engelska givetvis — efter årets midsommarfirande vid sjön Näknen utanför Norrköping. Stången har hissats, Små Grodorna dansats, lotter köpts, bullar intagits, kaffe druckits, och vatten glittrat i strålande sommarsol. Idyllen är alltså med svenska mått fulländad. När vi sätter oss i bilen hörs det torrt ifrån baksätet: “Vi får komma tillbaka hit en annan gång när de slutat sjunga de där irriterande sångerna.”
Ulrika G. Gerth växte upp i Åby och bor sedan 2003 utanför Boston. Hon kan nås på ulrikag@gmail.com.